Illustrasjon: Fredrik Eden
På onsdag firar ni 17 maj kära grannar och kollegor – och som ni firar! Det är en sann glädje att se när ni tågar fram på Karl Johan, och när det kommer till vårt 6 juni har ni alltid slagit oss på fingrarna. Vi är visserligen sen några år tillbaka lediga på vår nationaldag, men ingen här vet riktigt hur vi ska hantera det hela.
Skamvågen sköljer nu över oss i Sverige för fjärde gången och – Fy faen – nu är landet återigen lamslaget av fyra tonåringar på Hartvig Nissen skole i Oslo. Sen serien börjat har krönikörerna jublat, varumärkena profiterat – och ja – William har dj:at i Stockholm. Flera gånger. Förklaringarna till seriens framgång har stått som spön i backen. Förutom en, nämligen att serien kommer från Nordens just nu hetaste land – Norge.
Seriens framfart följer en flera år lång utveckling av norska framgångssagor. Problemet är bara att vi svenskar är så förblindade av vårt Norge-förakt, att vi inte mäktar medge det. Eller, ser vi det inte ens?

Skamvågen sköljer nu över oss i Sverige för fjärde gången och – Fy faen – nu är landet återigen lamslaget av fyra tonåringar på Hartvig Nissen skole i Oslo

Den starka rivaliteten mellan Sverige och Norge är lång. Ända sedan vår gemensamma union upplöstes 1905 har vi tävlat i vem som kan kasta mest skit på vem. Och med tanke på att det gått väldigt bra för Sverige de senaste tjugo åren har svenskarna under denna period gjort detta med ett visst mått av överlägsenhet. Norge har haft sin olja, sin rikedom, sina fjordar och sina skidåkare, men vi har haft maten, musiken och kulturen – själva essensen av coolheten. Vi har varit William.
Så vad har hänt? Jo, Norge har sprungit om oss i matlagning (prata inte högt om detta bland foodies) med Maaemo som har tre prestigefyllda stjärnor i Guide de Michelin, en status som hittills varit ouppnåelig för kock-Sveriges triple and touch: Björn Frantzén, Mathias Dahlgren och Magnus Nilsson.
Den norska dansgurun Kygo ligger – som vanligt – topp 5 på Spotify. En position som artisten mer eller mindre prenumererat på det senaste halvåret. Och låtarna från pågående säsong av Skam klättrar sakta men säkert i topplistorna.
Och våra barn lyssnar helst inte på svensk musik längre, de lyssnar på de norska underbarnen Markus och Martinus. Detta skäms vi över.
Behöver vi lista vintersportmedaljer? Schackspelare? Nä, vi besparar oss den förnedringen.
Det kan verka svårförklarat, men jag gör ett försök: Norge har bytt valla och fått börja kämpa. Oljekrisen är sedan flera år tillbaka ett faktum och arbetslösheten går stadigt uppåt. Till och med dopingfall bland skidåkare har börjat bubbla upp till ytan. Norges eviga ekonomiska och prestationsmässiga nedförsbacke har skiftat lutning.
Lösningen? Ett jävla slit. Utan oljepengarna på kontot försvinner de friktionsfria möjligheterna att göra karriär, skaffa hus och åka på tur. Istället måste en börja anpassa sig till omvärlden, skapa sig en egen kulturell identitet, och exportera tills en storknar.
Detta kan vara en förenkling, men sambandet är slående. Många av de svenska världsframgångarna startade på 80- och 90-talen efter inte alltför glada svenska år. De norska tendenserna är snarlika. Jag tror att Skam, Kygo och Maaemo bara är början på en norsk storhetstid inom populärkultur. Det är bara en tidsfråga tills norrmännen har uppfunnit nästa Spotify, slår svenskarna i fotboll och har ett eget bilmärke.
Om inte oljan räddar oss förstås.
Olov Hallberg,  PR-konsult på Geelmuyden Kiese i Stockholm.