Men frågorna från mina norska kollegor handlar inte om det. Precis som vi svenskar, börjar de tröttna på alla krönikor och debattartiklar där mer eller mindre självutnämnda experter analyserar sönder det politiska kaoset och orsaken till Sverigedemokraternas stora framgångar.
 
Nej, frågorna som jag har fått från Norge handlar inte om hur vi valde. De handlar om vad vi valde bort. Hur kunde svenskarna välja bort den dynamiska duon Reinfeldt/Borg till förmån för de till synes oprövade korten Löfven/Andersson där ingen av de senare någonsin suttit i riksdagen? Hur kunde svenskarna välja bort en regering som så uppenbart varit framgångsrik med ordning och reda på statsfinanserna, stark ekonomi och relativt låg arbetslöshet. Kort sagt: Är svenskarna galna?!
 
Svaret på frågan är nej. Vi är inte galna. Bara väldigt trötta. Det spelar nämligen ingen roll hur framgångsrik en regering är. Att sitta i regeringsställning är mycket sällan bra för opinionssiffrorna. Väljarna har en tendens att straffa en regering. Inte för att de är missnöjda med deras arbete, utan för att de upplever att regeringen är trött och inte längre förmår att leverera en relevant politik och möta nya utmaningar. Det är naturligtvis inte rättvist, men tålamodet i politiska äktenskap är kort.
 
Visserligen har regeringen kritiserats för hur de har hanterat de sjuka och arbetslösa, liksom för sin ideologiskt drivna privatisering av välfärden, men de uteblivna framgångarna för vänsterpartierna visar att detta inte var avgörande för valets utgång.
 
De som hävdar att spiken i kistan kom när Reinfeldt höll sitt nu legendariska tal om att svenskarna måste öppna sina hjärtan och därmed spelade SD i händerna, är därför lika naiva som de har kort minne. Nedgången för moderaterna började långt tidigare än så och handlade snarare om ett svårdefinierat allmänt missnöje än om konkreta misslyckanden.
 
Situationen är inte helt olik den när Norge valde bort regeringen Stoltenberg, en man som i svenska ögon växte till något av en norsk landsfader efter händelserna den 22 juli. Då var förvåningen stor i Sverige.
 
Vad som dock förvånat många är att Fredrik Reinfeldt valde att avisera sin avgång redan på valnatten. Många upplevde att det var Out of character för en politiker vars hela bana har kännetecknats av en genomtänkt strategi och långsiktigt tänkande. Hans plötsliga avgång, som snabbt följdes av samma besked från Anders Borg, chockade partikamraterna och lämnade Moderaterna drivande i stormen likt ett skepp utan kapten och styrman.
 
Samtidigt är inte Reinfeldts agerande så konstigt. Dels var han, precis som Göran Persson var 2006, uppenbart genuint trött. Dels undvek han, genom att avisera sin avgång som partiordförande så snabbt, en smärtsam intern debatt om orsakerna till valnederlaget, en diskussion som hade riskerat att fläcka hans eftermäle. Nu kommer han istället att bli ihågkommen som mannen som byggde de nya moderaterna och som ledde sitt parti till historiska framgångar. Som en statsminister som lyckades hålla ihop en koalitionsregering i åtta år. Detta är bedrifter som förtjänar respekt. Även från oss med en annan politisk utgångspunkt.
 
Men vad händer nu? Väntar kaos när en så tillsynes oerfaren regering ska ta plats i Rosenbad? Mitt svar är ett otvetydigt nej. Magdalena Andersson och Anders Borg må vara varandras politiska motsatser med helt olika politiska utgångspunkter, men på många sätt är de samma andas barn. Båda är genuint hederliga politiker som värdesätter ordning och reda och som aldrig skulle kompromissa med sitt ansvar för de svenska statsfinanserna. Andersson må sakna riksdagserfarenhet, men hennes politiska erfarenhet är solid och gedigen. Under flera år hade jag nöjet att arbeta med henne i Regeringskansliet när hon var statssekreterare med ansvar för skattefrågorna, och jag kan intyga att hon inte bara är en mycket skicklig ekonom. Hon är dessutom något så unikt som en driven förhandlare med uttalade samarbetsambitioner. De borgerliga ledarskribenterna må ha skäl att oroa sig för politikens innehåll, men inte över förmågan att hålla ordning och reda.
 
Till sist. Talet om kaos i svensk politik är överdrivet och har mer att göra med medias dramaturgi än med verkligheten. Sverige har hanterat svårare situationer genom åren. Vår politiska kultur har, ända sedan andra världskriget, kännetecknats av kompromisser och konstruktivitet. När det verkligen gäller, har de politiska partierna förmått lägga stridigheterna åt sidan och jobba tillsammans mot samma mål. Man har valt att fokusera på det som förenar snarare än det som skiljer partierna åt.
 
Det finns ingenting som säger att det kommer att bli annorlunda den här gången. När valstridens rök lägger sig, kommer partierna att besinna sig och söka samarbete. Precis som så många gånger förr. Oavsett om finansministern heter Andersson eller Borg.
 
Joakim Kellner, Partner i GK Gruppen och chef för Public Affairs på Geelmuyden Kiese i Sverige, tidigare politisk rådgivare (S) i Finansdepartementet, Socialdepartementet, och Jordbruksdepartementet.