Igår var det så dags. Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig. Men för min inre syn såg jag stora och stökiga elevgrupper, korridorer fyllda av gap och skrik, lärare med håglös uppsyn och kaotiska klassrum. När jag väl på plats blev ombedd att sätta på mig sådana där blå tossor över skorna, av en ytterst engagerad syokonsulent, för att området där klassrummen låg hade skoförbud förlorade jag några av mina fördomar.
Vi som skulle vara mentorer just den här dagen på just den här skolan i Flemingsberg samlades i uppehållsrummet och hade en kort genomgång. Vi var åtta mentorer och vi skulle sammanlagt träffa fem klasser vardera i årskurs åtta och nio. Mina förberedelser inför den här dagen var minimala, mitt uppdrag var att inspirera, visa på olika yrkesalternativ och min egen väg till dit jag är idag. Information som jag av naturliga skäl har i mig.
Efter den korta samlingen gick vi mentorer till våra första respektive klassrum. Ännu en gång kom mina fördomar på fall, den stora elevgruppen som jag hade sett framför mig stämde inte alls. Jag frågade till och med hur många elever det var som saknades, för att jag tyckte att de var relativt få. Även kaoset uteblev, alla elever tystnade och var uppmärksamma när jag ställde mig framme vid katedern.Sedan berättade jag om min resa till vart jag är idag, hur den sett ut, vad som drivit mig och vad jag faktiskt pysslar med om dagarna. Väldigt nyttigt även för mig själv att sätta ord på.
För hur berättar man om hur kul jobb man har så att ungdomar också förstår den glädjen? Tips till er som läser detta och som också vill vara mentorer, berätta inte om att ni läser mail och svarar i telefon för det kan få den mest entusiastiske elev att somna, utan berätta istället om allt annat fantastiskt ni gör.
Efter fem klassrum och lika många upprepningar om min väg från högstadiet till det jobb jag har idag var mitt mentorstillfälle slut för den här gången. På vägen hem kändes min eftermiddag i Flemingsberg meningsfull. Dels gav tillfället mig en chans att besöka en skola och med egna ögon se hur det ser ut och är idag.
Det var också en chans att inspirera, inte alltid motiverade elever, och så aldrig så små frön till hur livet och verkligheten kan vara och te sig.En chans att berätta om hur få de människor är som går den raka vägen fram till mål och att livet är att välja, välja om, göra fel men tillslut få till det rätt. För när man är 14-15 år kan ett gymnasieval kännas helt livsavgörande. Då kan det kännas befriande att få höra att livet inte står och faller med det beslutet.
Vad jag lärde mig?
Att mina fördomar om kaoset och håglösa lärare var helt fel och att korridorerna visserligen var rätt högljudda men också perfekta för att fånga upp elever och be om hjälp att hitta till nästa klassrum. Nästa termin finns möjligheten att vara mentor igen i en annan skola. Jag kommer definitivt att ta den chansen.
// Josefina