Det som gör deras polemik extra förvirrande är att de blir arga om någon inte är feminist men de klarar heller inte av en feminist med en annan ideologisk kompass. Utöver att det är en tråkig inställning är det även kontraproduktivt om man påstår sig vilja ha en förändring.
Som borgerlig feminist möts jag ofta av tvivel. Som om det i tysthet ifrågasätts om jag verkligen förstår vad som menas. Men för mig finns det ingen motsättning i att vara både borgerlig och feminist. Tvärtom känns det logiskt. Likaväl som jag tror på individens egen förmåga kan jag också se att det finns strukturer i samhället som bidrar till att kvinnor släpar efter lönemässigt såväl som karriärmässigt.
Det finns alltså inte ett vänsterpatent på att tycka att jämställdhet mellan könen är viktigt.
Dessvärre har den stundtals hätska debatten om jämställdhet skapat två sidospår. Det ena är att det är en modefluga att säga att man är feminist eller låt oss kalla saker vid dess rätt namn – en rädsla för att offentligt bli uthängd som icke feminist. Man tillskriver sig bara något man tror att andra förväntar sig.
Det andra spåret är att i total affekt, bara ordet feminism nämns, säga ”nej, det är klart att jag inte är feminist” Framför sig ser ofta avsändaren av ett sådant uttalande en kvinnlig, hårig armhåla framför sig samtidigt som de tror att feminism går ut på att hata män.
Hur blev det såhär?
Jag menar att den ilskna debatten om patent på ”sann feminism” bär en stor del av den skulden. Istället för att ha diskussioner om sakfrågor handlar det om vem som har rätt att vara feminist.
Borgerlig feminism är inte två ord som är oförenliga. För mig är feminism ett sätt att se på samhället både hur det är idag och hur man vill att det ska förbättras.