”Det medietränade samhället håller på att bli ett hot mot demokratin,” slog DNs Johan Hilton fast i en krönika i veckan med anledning av Gustav Fridolins medverkan i SVT Agenda. Myten om medieträningen som ett sätt att manipulera och undvika att svara på frågor har fortfarande många anhängare.
Jonas Collet, ansvarig för Corporate communication och en av våra flitigaste medietränare skrev tidigare i våras om fem vanliga missuppfattningar om medieträningen. Vi bjuder på dem här igen för miljöpartister eller vem som helst, som är intresserad av att berätta sin historia så att vi andra vill lyssna på dem.
Myt 1: I medieträningar lär man sig tricks och tekniker för att manipulera en journalist.
Nja. Det finns tekniker – både som du kan utsättas för och som du kan använda dig av. Men det som de allra, allra flesta behöver lära sig är helt enkelt förmågan att berätta en historia på ett intressant sätt – och med en magkänsla som är så skön att den smittar av sig. Det finns det visserligen tekniker för, men de kan knappast kallas tricks. På GK tror vi tvärtom att det är viktigt för demokratin att fler lär sig att delta i det offentliga samtalet utan att åhörarna somnar.
Myt 2: En intervju går ut på att besvara frågor från en journalist.
Nej. En intervju är en möjlighet för dig att få ut ett budskap som du har förberett, genom att berätta så att journalisten tycker det är intressant att rapportera. Om det råkar vara exakt svar på frågorna hen ställer är sällan viktigt – varken för dig eller för journalisten (men det är såklart rimligt om tar frågan som en utgångspunkt). Undantagsfallen, när frågan är mycket specifik, märker du tydligt – och missar du det kommer du helt enkelt få frågan igen.
Myt 3: Journalister är ute efter att sätta dit sina intervjuoffer.
Sällan. Uppdrag granskning och Janne Josefsson har avslöjat en del allvarliga missförhållanden, och de har dessutom gett steroider till människors rädsla för journalister. Men de allra, allra flesta intervjusituationer handlar bara om en nyfiken journalist som söker någon (dig?) som kan berätta något intressant om ett aktuellt ämne. Hen ska såklart kontrollera att det du säger verkligen stämmer, men det är ju knappast ett fulknep för att sätta dit någon.
Myt 4: Det är viktigt att trimma sitt kroppsspråk, lära sig hur man ska hålla händerna eller vilket tempo man ska tala i.
Det är sant att många tycks bete sig lite knasigt framför kameran. Men få av dem blir hjälpta av att drilla kroppsspråket in i en one-size-fits-all-låda. De behöver bara hjälp att hitta sin trygghet, inspiration och energi – så vips ser de lika naturliga ut som när de talar med kollegan i fikarummet. Så var det definitivt den här veckan. Och jag lovar att inte en deltagare var den andra lik – precis som riktigt framgångsrika talare har sin egen, personliga stil.
Myt 5: Politiker som slingrar sig och vägrar svara på frågor har blivit alldeles för medietränade.
Tvärtom. Om du som tv-tittare känner på det viset så betyder det snarare att du tittar på nån som misslyckats. Det kan bero på tre olika saker. Hen har inte tränat alls. Hen har tränats av nån som tror att det går hem i stugorna att bete sig arrogant. Hen vet att det ärliga svaret på frågan är så känsligt att det trots allt är mindre dåligt att framstå som en dryg typ än att ge ett rakt svar. Inget av alternativen är speciellt smickrande.