Filmutredningen ska undersöka hur illegal IP-TV ska motverkas. Istället för att ge sig på privatpersoner borde industrin lära av historien för att förstå varför över en halv miljon svenska hushåll använder dessa tjänster. Underhållningsindustrin har anpassat sig förr och kan göra det igen.

Napster, The Pirate Bay, Apple och Spotify. Alla är exempel som förändrat hur samhället konsumerar media. I ena änden står alternativ med dåtida oklar legalitet, i den andra de legala motreaktionerna. Gemensamt är att underhållningsindustrin envetet vägrade ställa om sina affärsmodeller, men i slutändan kände sig nödgat för att överleva. Nu kan ett sådant skeende skönjas på nytt och det är svårt att inte dra paralleller till piratkopieringens glansdagar och den rörelse som växte ur det.

Dagens folkrörelse stavas IP-TV och både beslutsfattare och företag ser ut att göra om samma misstag, igen.

Bredband förändrade hur vi konsumerar media

När jag var barn var privatkopiering – att exempelvis kopiera musik och film från en bekants kassettband – fortfarande vanligt. Men jag var inte gammal när det blev passé. Genom Hem-PC-reformen kom datorn in i de svenska hushållen och likaså internet. Tekniknationen Sverige var i framkant med att byta ut det långsamma och dyra ”modemet” mot snabbt bredband, till ett pris vanligt folk hade råd med.

Den snabba tekniska utvecklingen ledde till att piratkopiering blev en folkrörelse. Tjänsterna som möjliggjorde detta kom och gick, ofta till följd av domslut eller ny lagstiftning, och ersattes raskt av nya alternativ. Från Napster till den svenska sensationen The Pirate Bay, som i åratal stod i centrum och fick klä skott för folkrörelsen. Piratpartiet tog plats i EU-parlamentet.

Vad gav upphov till piratkopiering? Var människor snåla och vägrade göra rätt för sig, betala kreatörerna för deras hårda arbete? Den åsikten fanns och finns än idag. Eller kunde det vara så att det gjorde mediekonsumtion enklare? Den slutsatsen drogs av de som gjorde något så radikalt som att analysera vad som hände och letade lösningar.

In kom Apples ikoniska medgrundare, Steve Jobs, och gav underhållningsindustrin ett alternativ – Itunes. Tänk om vi kan erbjuda en lika bekväm upplevelse på laglig väg? Vi ska inte heller tvinga människor att köpa ett helt album, utan ge dem möjligheten att köpa enstaka låtar som ”singlar” för 1 dollar styck. Warner, Universal och Sony knorrade, men gav till slut med sig. Deras föråldrade affärsmodell hade trots allt skakats om i grunden. Senare kom det svenska undret Spotify, och inte långt efter blev streaming av rörlig media vardag.

Streamingtjänsterna gjorde det smidigare än någonsin – smidigare än piratkopiering – att konsumera media. Innovatörer visade att betalningsviljan fanns. Världen behövde bara tänka nytt.

Streaming – från räddaren till problemet

Det råder idag ingen brist på streamingtjänster. För några år sedan fanns för egen del egentligen två alternativ för rörlig media, Netflix och HBO, men idag har jag inte koll på hur många alternativen är.

För att särskilja sig har de flesta egna produktioner och licensierar musik, serier och filmer, ofta med exklusivitetsavtal över begränsad tid. Det gör att innehåll man vill konsumera kommer och går. Inte nog med det så skiljer det radikalt vad som finns i olika delar av världen. Netflix i Sverige är ingenting mot Netflix i USA. Jag minns fortfarande frustrationen när jag för många år sedan var i USA och upptäckte att It’s Always Sunny in Philadelphia fanns på Netflix, men inte i Sverige. Ett dåligt exempel, men det är ett exempel som fastnat hos mig.

Trots benhård konkurrens höjs priserna som aldrig förr. Samtidigt gör streamingjättarna sitt yttersta för att förhindra lösenordsdelning mellan hushåll. Lägg till detta att utbudet varierar stort. Själv är jag knappast torsk på att titta på film och serier, men betalar ändå runt 700 kronor i månaden. Då är jag ändå flitig att rotera mellan tjänster.

Det jag ska säga kan verka kontroversiellt, men jag var länge av uppfattningen att streaming vann kriget mot piratkopiering. Nu har det visat sig att de bara vann slaget, och till stor del har de sig själva att skylla. Det finns en utbredd uppfattning om att alternativen är för många, för dyra och katalogerna för fragmenterade.

Argumentet om att streaming är smidigt är inte lika självklart. Och med detta står underhållningsindustrin för nya utmaningar, ännu en gång. Räddaren har blivit problemet.

IP-TV nästa steg i utvecklingen

”Illegal” IP-TV, internet protocol television, har seglat upp som ett alternativ. Man får tillgång till tusentals TV-kanaler, och film och serier i överflöd. Inte nog med detta, de är i regel betydligt billigare än lagliga streamingtjänster. Sägas ska att tjänsterna levererar innehåll av varierande kvalitet. Men det struntar folk i.

Uppskattningsvis var det drygt 500 000 svenska hushåll som under 2024 prenumererade på illegal IP-TV. Jag vågar därmed påstå att alla känner åtminstone någon som nyttjar en sådan tjänst – om inte är det någon som ljuger. Jag vågar även påstå att det, likt piratkopiering, är en ny folkrörelse, även om den inte är lika högljudd som tidigare. För det finns goda skäl.

Tilläggsdirektivet till Filmutredningen, som ska se över nationell filmpolitik, har gett utredaren i uppdrag att se över behovet och förutsättningarna för att införa ett förbud för privatpersoner att bruka den här typen av IP-TV. Det ska ”vid behov” även föreslås andra åtgärder för att motverka distributionen.

Med rätta kan man ha åsikter om IP-TV och hur det skadar industrin, men att ge sig på privatpersoner är fel väg att gå. De avskräckande exempel som gjorts av folk som piratkopierat enstaka filmer har knappast skapat sympati för branschen, snarare ilska. Idag finns också billiga VPN-tjänster som gör det lättare än aldrig förr även för den som inte är tekniskt bevandrad att sopa igen sina digitala fotspår.

Det är svårt att argumentera emot problemen med IP-TV. Självklart ska kreatörer ha betalt för innehållet de producerar. Annars finns ingenting att konsumera, inte ens på de illegala tjänsterna. Men jag har oerhört svårt att se hur det i vår digitala era vore praktiskt genomförbart att få bort tjänsterna från det globala internet.

Lösningen är likt tidigare att möta människor och tillhandahålla alternativ de vill betala för. Vad detta är har jag inte svaret på. Som vurmare av teknisk innovation är jag dock övertygad om att någon betydligt smartare än jag på den fria marknaden kan leverera nästa generations streamingtjänst, som den drygt halva miljonen svenska hushåll är berett att betala för.