Europas största ekonomi har fått en ny regering efter ett rekordhögt valdeltagande. Men vad betyder det för marknaden, investeringarna och framtidens tillväxt? Kommer finanspolitiken präglas av djärva reformer eller fastna i koalitionens kompromisser? Besluten som tas nu kan rita om Europas ekonomiska spelplan.

Att Friedrich Merz kristdemokratiska union (CDU/CSU) vann valet var knappast en överraskning. Missnöjet mot Olaf Scholz och den tidigare koalitionsregeringen bestående av SPD, De Gröna och FDP, var utbrett och gjorde det tydligt att tyskarna sökte förändring. Under de senaste åren har Tyskland kämpat med ekonomisk stagnation, låg tillväxt, hög inflation och en energikris som slagit hårt mot både hushåll och industri. CDU förväntas nu adressera dessa problem genom Merz konservativa och marknadsliberala politik.

Valdeltagandet på 83 procent – det högsta sedan Tysklands återförening 1990 – säger mycket om hur viktigt detta val var. Dessutom påverkar Tysklands politiska vägval hela Europa och speglas direkt i finansmarknadens rörelser. Den stora frågan nu är hur koalitionsförhandlingarna mellan CDU/CSU och SPD kommer att påverka reformutrymmet.

Historiskt har breda koalitioner i Tyskland inneburit politiska kompromisser som ofta hämmat större ekonomiska reformer. Det är rimligt att förvänta sig att CDU:s möjligheter att genomföra sin politik begränsas av SPD:s mer restriktiva ekonomiska hållning. Om historien är en indikator, kommer reformer som skattesänkningar och avregleringar att mötas av motstånd inom koalitionen – något som kan skapa osäkerhet både på marknaden och i näringslivet.

Finansministeriets roll i reformagendan

Vem som tar över finansministeriet blir en avgörande faktor för Tysklands ekonomiska riktning under kommande mandatperiod. Finansmarknaden lär dock inte reagera förrän Merz har etablerat ett koalitionsavtal, eftersom budgetprognosen inte presenteras förrän i augusti. Om SPD behåller finansministerposten innebär det troligtvis en mer restriktiv finanspolitik, där skuldbromsen (Schwarze Null) förblir intakt och statliga investeringar hålls tillbaka. SPD har traditionellt haft utrikesministerposten. Mellan 2018-2021 var Olaf Scholz vice förbundskansler och finansminister. I December 2021 valdes Scholz till förbundskansler och Christian Lindner (FDP) till finansminister. Efter kollapsen av den föregående koalitionen utseddes Jörg Kukies som tillfällig finansminister, så det är möjligt att SPD försöker säkra denna position igen. Jörg Kukies, har en finanspolitisk bakgrund, vilket kan påverka maktfördelningen i de pågående koalitionsförhandlingarna. Om CDU däremot får kontrollen, exempelvis genom Jens Spahn eller Christian Lindner, väntas en mer marknadsvänlig linje med skattesänkningar och avregleringar.

Men även om CDU tar finansministeriet, är det naivt att tro att stora reformer blir enkla att genomföra med tanke på SPD:s inflytande. CDU vill exempelvis sänka företagsskatter och lätta på arbetsmarknadsregleringar, men SPD:s starka position i koalitionen lär innebära att sådana reformer endast genomförs i begränsad skala. Bland många investerare anses CDU som mer förutsägbara och företagsvänliga än SPD vilket kan bidra till högre förtroende från kapitalmarknaden.

Planerade investeringar och skuldsättningspolitik

En av de mest omdebatterade frågorna just nu är hur Tyskland ska hantera sina försvarsutgifter. CDU kan komma att fokusera på ökad militärbudget i linje med NATO:s krav, men frågan är hur detta ska finansieras. Just nu pågår intensiva diskussioner inom koalitionen om investeringar i försvar och infrastruktur, där upp till 800 miljarder euro kan lånas upp över tio år – en markant avvikelse från Tysklands traditionella strama finanspolitik.

Merz har signalerat en öppenhet för att delvis finansiera dessa utgifter genom gemensam EU-upplåning snarare än att enbart belasta den nationella budgeten. Detta är en betydande förändring från CDU:s tidigare hållning, men skapar också viss osäkerhet. Kritiker menar att en så omfattande upplåning kanske inte genererar de tillväxteffekter som regeringen hoppas på, särskilt med tanke på Tysklands långsamma byråkrati.

Marknadens förväntningar och konsekvenser

Marknaden har initialt reagerat positivt på CDU:s seger, men osäkerheten kring reformutrymmet skapar en del frågetecken. Om inga större ekonomiska reformer genomförs riskerar Tyskland att fastna i en period av fortsatt låg tillväxt. Att CDU nu accepterar att lätta på skuldbromsen för försvarsutgifter med syfte att finansiera försvarsinvesteringar på 500 miljarder euro över tio år är en markant förändring från deras tidigare hållning, men ger en positiv inställning till Europas ekonomi. Det återstår dock att se om detta blir en engångsföreteelse eller om det kan öppna för bredare ekonomiska investeringar framöver.

Det här är en viktig förändring, men det innebär också att CDU tvingas till kompromisser som kan påverka deras förmåga att genomföra mer tillväxtdrivande reformer. Samtidigt kräver detta beslut en två tredjedelars majoritet i förbundsdagen, vilket inte är en självklarhet då både höger- och vänsterpopulistiska partier kan blockera det.

Utöver detta ser vi en bredare europeisk trend där försvarsutgifterna ökar. EU:s planerade satsningar på 500 miljarder euro över tre år innebär att unionens försvarsbudget närmar sig tre procent av BNP. En stor del av dessa utgifter ska finansieras genom gemensamma obligationer och nationell skuldsättning, vilket potentiellt kan leda till en nettofiskal lättnad på cirka en procent av BNP. Detta kan i sin tur lyfta tillväxten något, men det finns även risker kopplade till hur snabbt och effektivt dessa investeringar kan implementeras, särskilt med tanke på den tyska byråkratins omfattning.

Jämförelse med Sverige

Om vi jämför med Sverige ser vi tydliga skillnader. Sverige har en mitten-höger-regering med stöd från ytterhögern, men har större budgetflexibilitet än Tyskland. Medan Sverige har en låg statsskuld och satsar cirka 4,5 procent av BNP på offentliga investeringar, ligger Tyskland på endast 2,5 procent. Denna skillnad ger Sverige ett större manöverutrymme, medan Tysklands restriktiva finanspolitik kan begränsa tillväxtpotentialen. Kanske kan Tyskland lära sig något av oss här

Begränsar koalitionen CDU:s reformutrymme?

Det blir alltmer tydligt att koalitionspolitiken kommer att sätta ramar för CDU:s ekonomiska agenda. Även om Merz och CDU teoretiskt sett har en marknadsliberal reformagenda, kommer SPD:s närvaro i regeringen att dämpa reformtakten. Finansministeriets utformning blir avgörande, men även där ser vi att kompromisser kommer att krävas.

De försvars- och infrastrukturinvesteringar som nu diskuteras kan ha positiva effekter på ekonomin, men det finns en risk att det snarare handlar om budgettekniska manövrar än strukturella reformer som driver långsiktig tillväxt. Den inledande börsuppgången speglade marknadens förväntan på en mer företagsvänlig CDU-regering, medan fallet på 2,43 % antyder viss osäkerhet kring koalitionsförhandlingarnas utfall. Den senaste återhämtningen kan delvis tillskrivas beskedet om att skuldbromsen luckras upp för försvarssatsningar, något som signalerar en viss investeringsvilja från staten. Koalitionspolitik är numera norm i Europa – den skapar stabilitet men hämmar reformer.

Frågan är inte om CDU och SPD kan kompromissa kortsiktigt, utan om samarbetet håller när de verkliga reformbesluten ska fattas. Summan av kardemumman och en annan slutsats är att denna text lyckades skrivas utan att nämna Trumps tullkrig (attans där gjorde jag det).

Text av Christian Claus, konsult inom finansiell kommunikation på Geelmuyden Kiese