Sverige är inte konstigt. Sverige är bara väldigt svenskt.

Marco Morner PA-chef/Senior Rådgivare
Illustrasjon: Fredrik Edén

Jag får frågor från hela Europa: Varför är svenskarna så annorlunda? Och vem är den där Anders Tegnell som hela Sverige lyder? Är det han eller regeringen som bestämmer? Sanningen är den att Tegnell ”bara” är tjänsteman på en så kallad enrådsmyndighet. Låt mig förklara…

Det är alltid svårt att förklara för internationella kunder hur saker och ting fungerar i Skandinaviens största land. Att vi har 290 kommuner och 21 regioner med egen beskattningsrätt och grundlagsfäst självbestämmande. Att vi har myndigheter med hög grad av självständighet och transparanta beslutsprocesser. För att inte tala om välfärdspolitikens komplexa väv – eller som nu är aktuellt, den svenska folkhälsopolitikens mix av ideologi och vetenskap.

Till detta kommer de senaste årens extraordinära politiska läge med en svag regering, en irriterad och lynnig opposition och en politisk karta som inte längre följer något man lärt sig i skolan.

Och så nu pandemin då.

Hälso- och sjukvården är i Sverige i huvudsak ett regionalt ansvar vilket betyder att den dels kan skilja sig lite mellan olika regioner, dels att ansvarig minister i praktiken inte beslutar om så mycket. Hur medial hen än är kommer hen alltid att ha stora utmaningar och blygsamma framgångar.

Det hindrar inte att rikspolitiker engagerar sig för vården som utgör en del av den svenska välfärden som är i stort behov av reformer – och alltid är i topp när väljarna rankar sina viktigaste frågor. Försök till stora nationella reformer är därför närmast ett normalläge. Även om implementeringen alltså är ett regionalt ansvar.

Hur rörigt detta än låter så fungerar sjukvården hyfsat väl i ”fredstid”. Det finns förstås alltid pågående gräl mellan höger och vänster, fackförbund och arbetsgivare, profession och politisk ledning och ingen är någonsin nöjd. Patienterna, vars ökade inflytande alla politiker säger sig ha kämpat för under decennier, har i praktiken fortfarande alldeles för lite att säga till om. Men de är oftast ganska nöjda med den vård de får – även om väntetiderna kan vara obegripligt långa.

Systemet är däremot inte så väl lämpat för en pandemi som snabbt påminner om att mandat och roller är otydliga, att statliga myndigheter ofta bara är konsultativa och att olika regioner har olika förutsättningar.

Den mediebild av pandemihanteringen som förmedlats har gett Folkhälsomyndigheten mycket stort utrymme i relation till den politiska ledningen. Myndigheten har fått axla orealistiska förväntningar på nationell samordning och strategisk styrning när den stått i centrum på dagliga presskonferenser tillsammans med andra, både myndigheter och regeringsföreträdare, som inte alltid tillfört så mycket i sak. Ett exempel är det extrema fokus som media haft på Anders Tegnell. Trots titeln ”statsepidemiolog”, är han i mer prosaiska termer avdelningschef och ställföreträdande generaldirektör på en så kallad enrådsmyndighet som styrs enväldigt av en generaldirektör som ensam är ansvarig inför regeringen. Allt vad Anders Tegnell gör faller därför under hans chefs, Johan Carlson, ansvar. Och allt som Johan Carlson gör faller i sin tur under hans chefs, socialminister Lena Hallengren, ansvar. För att hårdra det: om Anders Tegnell snubblar, slår sig Lena Hallengren. Samtidigt har vi inte så kallat ministerstyre i Sverige, något som ger myndigheter jämförelsevis stor operativ frihet.

De flesta är nog överens om att svensk krisberedskap inte håller måttet. Kruxet är att det ansvar som ska utkrävas är resultatet av en lång kedja beslut och rekommendationer på olika nivåer, där ministern och myndigheten visserligen är viktiga, men där genomförande av beslut faller på regionledningarna. Att i princip alla är delaktiga i något som ingen är nöjd med, försvårar konstruktiva lösningar.

Det är mot bland annat denna bakgrund man bör se den uppseglande debatten om antal döda och Sveriges strategiska val, som i dagsläget, även om enskilda regioner klarat sig bra, inte ser ut att ha varit lyckosam. Det är rimligt att anta att regeringens svaga parlamentariska stöd spelat en roll i detta. Men sannolikt hade även en stark majoritetsregering haft stora utmaningar.

Det tog hursomhelst inte många dagar av fallande dödstal innan borgfreden försvann och vi kan redan nu ana hur hanteringen av pandemin kommer att användas i valrörelsen inför valet 2022. Äldreboendenas höga dödlighet lär till exempel inte falla i glömska. Om det sedan blir en andra våg, eller en ny pandemi, eller något annat hemskt, är det mycket möjligt att Sverige denna gång kommer att bete sig mer som sina grannländer. Men – min gissning är att vad Sverige än gör så kommer vi att behöva göra det på vårt eget vis.

Marco Morner, Head of Public Affairs, GK Stockholm