“Det är inte som det var förut”. Det låter som en sliten klyscha, men inom medievärlden just nu är det svårt att säga något annat. Något håller faktiskt på att monteras ned – eller i alla fall förändras i grunden.

I höstas kom nyheten att Folkbladet i Norrköping läggs ned. Den fristående socialdemokratiska tidningen grundades 1905. Nu är det slut. Schibsted har aviserat sparkrav på 520 miljoner kronor och väntas lägga ned fler redaktioner. Aftonbladets pappersutgåva ser ut att bli nästa offer – enligt koncernens egen ledning.

I bakgrunden finns ett större skifte. Annonspengarna som tidigare bar upp många redaktioner har flyttats till digitala jättar. Vissa lyckas fortfarande bra, DN visar positiva siffror och e-tidningar växer i popularitet. Men prenumerationsintäkterna sjunker överlag, och vi konsumerar nyheter på helt andra sätt än tidigare. Det är fortfarande journalistik. Men det är inte samma journalistik – och det är inte samma medielandskap.

Från samlad journalistik till individuella flöden

Det sägs ibland att vi har mer tillgång till information än någonsin. Det stämmer säkert. Men frågan är vad vi gör av den. Enligt färska siffror från Pew Research följer nu färre än hälften av vuxna amerikaner nyheterna noggrant – en tydlig nedgång jämfört med tidigare år.

I Sverige visar undersökningar liknande tendenser. Vi klickar, skummar, delar och bläddrar – men det är färre som regelbundet tar sig tid att läsa, lyssna eller se hela nyhetsinslag. Det innebär också att själva nyhetsläsningen har förändrats: från att ta del av ett sammanhang till att plocka upp fragment. Från prenumererad journalistik till algoritmstyrda flöden. Och från kända avsändare till virala spridningar utan tydlig källa.

Samtidigt har AI blivit en del av den redaktionella vardagen. I dag är det vanligt att AI-verktyg sammanfattar artiklar, föreslår rubriker, eller bygger hela sidor i tidningar där redaktörer tidigare gjorde jobbet. Det sparar tid – men det förändrar också tonen, innehållet och ibland det journalistiska hantverket.

Parallellt har AI även tagit plats på användarsidan. Flöden, notiser och sökresultat filtreras och sorteras med hjälp av algoritmer – vilket gör att två personer sällan får samma nyhetsbild, även om de befinner sig på samma plats. Det finns inget självklart rätt eller fel i det här. Men det är en förändring vi behöver förstå – oavsett om vi är läsare, redaktörer, kommunikatörer eller bara samhällsintresserade.

Nyhetsöknar ökar

Den mest påtagliga förändringen kanske inte märks i de stora rubrikerna – utan i det som inte längre bevakas. Att en kommun investerar stort i en app, ett kulturhus eller en park, men det finns knappt någon granskning kring var pengarna går. När ett privat äldreboende får anmärkningar – men ingen följer upp, förrän något händer. Hur beslut om att lägga ned busslinjer plötsligt dyker upp – utan att någon riktigt vet hur eller varför. När en lokalredaktion läggs ned försvinner inte bara arbetsplatser, utan också en demokratisk funktion. I USA talar man om “news deserts” – platser där ingen journalistisk närvaro längre finns. I Sverige finns redan kommuner utan en enda aktiv lokalreporter.

Det betyder inte att all information försvinner. Ofta tar andra aktörer plats: poddar, klippkonton, influencers och diskussioner i sociala medier. Men det är innehåll med andra drivkrafter – och med en annan struktur. Till skillnad från redaktionell journalistik saknas ofta utgivaransvar, källskydd och redaktionella principer. Det innebär inte att innehållet nödvändigtvis är fel – men det saknar den ansvarskedja och granskande roll som journalistiken historiskt burit. Och för många unga vuxna är det inte längre självklart vad utgivaransvar ens är, eller varför det spelar någon roll, menar medieforskarna.

Ingen tid att vara nostalgisk

Allt detta sker samtidigt. Redaktioner lägger ned, AI flyttar in, läsare försvinner, kanaler förändras. Och det finns ingen enkel slutsats – mer än att det medielandskap många av oss vuxit upp med inte längre är intakt.

Journalistiken är inte död. Men den har tvingats anpassa sig till nya förutsättningar. Samma gäller oss som arbetar runt den – som kommunikatörer, samhällsaktörer eller mediebranschen i stort. Det är ingen kris, men det är ett skifte. Och som med alla skiften är det lätt att vara nostalgisk – men kanske viktigare att vara påläst och uppmärksam.

Text av: Philip Atkinson, juniorkonsult på Geelmuyden Kiese