Tyskland har försvagats politiskt. Det är den enkla slutsatsen av gårdagens val till det tyska parlamentet, förbundsdagen. Angela Merkel var länge Tysklands outmanade ledare. Nu har väljarna visat sitt missnöje mot ”Mutti” – mamma – som hon kallas i folkmun. Hennes parti kristdemokraterna (CDU) gjorde det sämsta valet sedan 1949. Många av partiets väljare har istället valt det högerextrema partiet Alternativ för Tyskland (AfD) som fick 13 procent av rösterna. En annan vinnare blev liberala FDP som mer än fördubblades och kom in i parlamentet. Det anrika socialdemokratiska partiet gjorde med drygt 20 procent sitt sämsta val sedan kriget.
Valet blev en tydlig protest mot det som alltfler väljare ser som ett politiskt etablissemang. Trots att Tyskland ekonomiskt sett går som tåget – något som också bekräftas av att 84 procent av väljarna anser att det ekonomiska läget är bra – så anser lika många väljare att regeringen har gjort för lite för att fördela välståndet mer jämlikt.
I grunden handlar det om en upplevelse av att det ökade välståndet alltmer blir en nagel i ögat på människor som inte upplever att de får ta del av de ekonomiska framgångarna. Det är numera inte bara traditionella arbetarväljare som känner så, utan uppfattningen blir alltmer vanlig i medelklassen.
Det är där faran för demokratin ligger. Att ett högerextremt parti som AfD får 13 procent i ett val är i sig kanske inte uppseendeväckande. Men fenomenet finns i hela Europa och stora delar av den industrialiserade världen. Och fenomenet växer. I tyskarnas historiska medvetande är det naturligtvis särskilt skrämmande. Ett parti vars företrädare bland annat har sagt att Tyskland bör vara stolt över sitt lands soldater under andra världskriget har nu gjort entré i parlamentet. Många tyskar har inte glömt den historiska referensen till Adolf Hitler och hans NSDAP som i valet 1930 fick 18 procent men tre år senare kunde ta makten.
Migrationsfrågan blev den stora valfrågan, vilket kanske inte är så förvånande eftersom Tyskland 2015 tog emot närmare en miljon flyktingar. Många tyskar har visat sitt stöd till den förda politiken men migrationspolitiken har också blivit en symbol för det som av en del väljare kallas för det politiska etablissemanget. Alla partier utom ett har en väljarkår som anser att Tyskland ska vara ett land som är öppet för omvärlden. Endast de som valde Alternativ för Tyskland anser att Tyskland ska präglas mer av nationella gränser än öppenhet.
Det är dock i grund och botten inte enstaka politiska frågor som har drivit fram den politiska utvecklingen. Det är snarare det politiska taktiserandet som är farligt. Angela Merkel har alltsedan 2006 arbetat efter en modell som kallas för asymmetrisk demobilisering. Det är en politisk taktik där det ledande partiet försöker göra politik så tråkig som möjligt, minska konfliktnivån mellan partierna genom att inta motståndarens position och sedan tala om förtroende och ansvar snarare än sakfrågor. Den taktiken fungerade en gång för Moderaternas Fredrik Reinfeldt och två gånger för Angela Merkel. Problemet är att den leder till att politikerföraktet stiger. Att de två stora partierna har styrt i en stor koalition har inte underlättat. I ett sådant politiskt klimat får populistpartier bra näring.
Hur nästa regering ser ut är osäkert. Socialdemokratiska SPD har sagt sig vilja lämna den stora regeringskoalitionen med CDU och gå i opposition vilket gör att endast en så kallad Jamaika-koalition (efter färgerna svart för CDU, gul för FDP och grön för de Gröna) är alternativet till en minoritetsregering.
För svensk del är det tyska valet vara en tydlig varningssignal till några av de politiska partierna. Socialdemokrater och Moderater lär akta sig för att laborera med tanken på en koalition mellan de två partierna. Partierna kommer också tänka en gång till om det är så smart att tillämpa asymmetrisk demobilisering. Små politiska – eller för väljarna obegripliga – skillnader kombinerat med visionsbefriad och oengagerad politisk kommunikation är troligen den bästa grogrunden för ett parti som Sverigedemokraterna. Då kan Sverige gå som tåget som det vill. Många väljare kommer att se en hund begraven, vare sig den finns där eller inte.
Väljare i Europa är inte dumma i huvudet. Alltfler väljare har slutat lita på politiker som taktiserar eller uppfattas som oärliga. Europa – och inte minst Sverige – behöver genuina politiker som tar väljarna på allvar.
 
Texten är tidigare publicerad på Dagens Opinion.