De politiska partierna fyller medierna till bredden sedan veckor tillbaka. Valrörelsen är en kommunikativ strid som enkelt uttryckt handlar om två saker: Dels att få väljarnas samtal att handla om den fråga som respektive parti ”äger”. Dels få denna så viktig att den blir avgörande för partival.

Socialdemokraternas vill äga frågan om ”ledarskap”; Magdalena Andersson framställs som en presidentkandidat. Moderaternas Ulf Kristersson vill äga ”ekonomi” och ”brottslighet”. Liberalerna ”skolan”. Miljöpartiet ”klimatfrågan”, och Centerpartiet ”landsbygden”. De senare två konkurrerar också om att vara ”mest emot Sverigedemokraterna”, som i sin tur äger frågan om (att strama åt) ”invandringen”.

Statsvetare brukar sedan påminna om att väljare föredrar partier som har en plan för framtiden och bryr sig mindre om föregående mandatperiods bedrifter eller synder.

Vilka som ska bilda regering är ändå frågan som skymmer det mesta annat. Moderaterna säger sig kunna samla flera för Sveriges avgörande ödesfrågor, missar heller aldrig en chans att påminna om att Magdalena Andersson för andra gången regerar på en oppositionsbudget. Socialdemokraterna och partierna till vänster varnar för att en borgerlig regering gör sig beroende av ett högernationalistiskt parti med auktoritära böjelser.

Men hur ska det gå? Vem vinner? Vem vinner?

Opinionsmätarna korar respektive sida som vinnare, varannan gång ungefär, ofta med bara ett mandats marginal. En skillnad från förra valet är att det finns två ”block”, och något kommer att få egen majoritet. Regeringsbildningen blir ändå en osäkerhetsfaktor. Om S, V, C och Mp får majoritet, blir den stora frågan om Socialdemokraterna kan få Vänsterpartiet och Centerpartiet att hitta samarbetsformer. Om M, Kd, L och Sd får majoritet, blir frågan hur Sverigedemokraterna agerar när de för första gången accepteras som regeringsunderlag, men också om liberalerna håller fast vid Kristersson om det börjar blåsa kring Sd, vilket är sannolikt.

På valnatten kommer det spekuleras mycket om detta, men i grunden handlar det bara om en sak och det är att kunna räkna till 175. Om hälften av riksdagsledamöterna aktivt röstar emot en statsministerkandidat så blir det inget. Så håll er så pass skärpta söndag kväll att ni klarar av att räkna till 175. Inom svensk statskonst vinner till slut alltid Pragmatismen.